Att en kvinna tar sin makes efternamn i samband med giftermålet är vare sig olagligt (haram) eller påbjudet i Shari’ah. Det är därför inkorrekt och extremt att säga att någon av dessa positioner är den enda riktiga.
För att förstå frågan ordentligt är det först och främst viktigt att inse att en av de centrala målen (maqasid) med Shari’ah är att bevara sin härkomst (nasab). Det är olagligt och en stor synd att ändra sin härkomst och till exempel peka ut någon än sin biologiska fader som sin far.
Många texter i Koranen och Sunnah uttrycker detta explicit, till exempel:
“Allah den högste säger “GUD skapar inte två hjärtan i bröstet på någon man och Han gör inte era förskjutna hustrur till era mödrar, inte heller era adoptivsöner till era söner. Detta är ord som kommer över era läppar. Men Gud säger sanningen och Han leder [er] till [den raka] vägen. Ge [de barn som ni adopterar] det namn som deras fäder bar; detta är det rätta förfarandet inför Gud. Och om ni inte känner fadern, [kalla då den ni har adopterat för] er broder i tron eller er skyddsling. Om ni här begår ett misstag, skall ni inte klandras för detta – nej, [det som är av betydelse är] vad ni innerst inne syftar till. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.”
(Koranens budskap 33:4-5)
Bakgrunden till denna vers är att människor i tiden innan islam (jahiliyya) behandlade ett adopterat barn som ett biologiskt i alla aspekter, och tillskrev honom till den som adopterat honom, vilket gav intrycket att adoptivfadern också var den biologiska fadern. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) adopterade Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom) och enligt då gällande praxis började följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem alla) kalla honom ‘Zayd ibn Muhammad’. När den ovan nämnda versen uppenbarades återgick de till att kalla honom ‘Zayd ibn Haritha’. Versen uppenbarades för att fastslå principen att ett adopterat barn aldrig får betraktas som det biologiska barnet till hens adoptivföräldrar. (För mer detaljer, se de stora förklaringar [tafsir] till Koranen som finns publicerade.)
Sayyiduna Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) sa att jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) säga, “Vem som än påstår att han tillhör eller tillskriver sig någon annan än sin (biologiska) far, och vet att han inte är hans far, kommer att nekas Paradiset.” (Sahih al-Bukhari nr: 6385 och Sahih Muslim)
Texterna ovan – och andra liknande texter – måste förstås i sitt rätta kontext. Tanken är inte att användandet av ett namn som är annat än ens faders är olagligt; snarare är det så att Shari’ah kategoriskt förbjuder att tillskriva sin härkomst till någon annan än ens biologiska far, eller att påstå att någon annan är ens biologiska fader. Det är olagligt eftersom det vilseleder andra och också visar otacksamhet mot ens föräldrar och förnekar dem en av deras grundläggande rättigheter som föräldrar.
Den store hadith-kännaren och Shafi’i juristen Imam Nawawi (må Allah vara honom nådig) skriver i sin kommentar till Sahih Muslim, “Meningen av ‘påstår att han tillhör/tillskriver sig till någon annan än sin far’ [i hadithen] är att han kopplar sig samman med honom och tar honom som sin far.” (Al-Minhaj sharh Sahih Muslim nr: 61)
Imam Badr al-Din al-Ayni (må Allah vara honom nådig), den store hadith-kännaren och Hanafi juristen ger också samma förklaring i sin kommentar till Sahih al-Bukhari och säger “Orden i hadithen ‘man idda’a ila’ betyder att tillskriva till sig själv till någon annan än sin biologiska far.” (Umdat al-Qari sharh Sahih al-Bukhari 16/48)
Detta förstås klart och tydligt genom att studera andra hadither som har återberättats i samma kontext.
Efter att ha nedtecknat hadithen ovan om att Paradiset nekas någon som påstår sig tillhöra annan än sin biologiska fader, nedtecknar Imam al-Bukhari en annan hadith som återberättats av Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) sa, “Förskjut inte era fäder, för att förskjuta sin fader är samma sak som vantro.” (Sahih al-Bukhari nr: 6391)
På samma sätt förmedlar Imam Muslim i sin Sahih från följeslagaren Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) att han hörde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) säga, “Vem som än påstår sig ha en far i islam som är annan än hans biologiska fader, och vet att han inte är hans fader, kommer att nekas Paradiset.” (Sahih Muslim)
Vad som är oomtvistat förbjudet är att medvetet hävda att någon annan är ens far, eller att förneka sin härkomst från sin fader. Om man behåller sin fars efternamn, men i tal förnekar att han är ens fader eller säger att någon annan är ens far, skulle detta också vara olagligt. Om man å andra sidan tar ett annat efternamn, men klart och tydligt erkänner sin biologiska far – och det är allmänt känt vem fadern är – är det inte förbjudet. Med andra ord, frågan är inte om vilket efternamn man använder; snarare om att försäkra sig om att faderskapet inte tillskrivs en annan person.
Med ovanstående i gott minne, låt oss se hur fallet med att en kvinna tar sin makes efternamn påverkas av dessa domslut i Shari’ah.
1) Om en kvinna tar sin makes andranamn/efternamn/familjenamn måste vi först förstå att efternamn som sådana var ovanliga under tiden då Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) och de tidiga generationerna (salaf) levde. Människor refererades till genom sin fars namn, som Abd Allah ibn Umar, Abd Allah ibn Abbas och Khadija bint Khuwaylid (den-och-dens son och den-och-dens dotter). Kutymen var att använda ‘ibn’ (son till) och bint (dotter till) efter sitt namn istället för ett regelrätt efternamn. I linje med detta kom en kvinna att behålla sitt fulla namn även efter giftermålet, eftersom hennes far fortfarande var hennes far oavsett vem hennes make var. Så om hon var känd som A’isha bint Abi Bakr innan giftermålet, skulle hon fortfarande använda samma namn efter giftermålet.
I vår tid har det emellertid blivit vanligt att använda familjenamn/efternamn. Om en kvinna har ett efternamn före giftermålet, och väljer att ersätta det med sin makes efternamn, är det inte liktydigt med att hon ändrar sin härkomst eller tillskriver sig till någon annan än sin far. Om hon innan giftermålet hette A’isha Khan och efter giftermålet ändrar namn till A’isha Mughal är det tillåtet.
Anledningen är att efternamn används enbart som identifierare. När barn föds i äktenskapet tar de normalt sett familjens efternamn och på samma sätt tar kvinnan samma efternamn för att ha uniformitet i familjenamnet. Det handlar inte om att hon tillhör sin make, eller att hon tillskriver sin härkomst till någon annan än sin egen far; det är endast en fråga om att använda makens efternamn för identifikation och klarhet. Kvinnan förnekar inte sin far, i själva verket bekräftar hon faderskapet. Det är också allmänt känt inom samfundet att hon är den-och-dens dotter, alltså finns ingen form av bedrägeri.
2) Om en kvinna tar sin makes namn som sitt andra namn är även det tillåtet och inte liktydigt med att hon ändrar sin härkomst eller tillskriver sig till någon annan än sin egen far. Relationen här är inte en av föräldraskap, utan återspeglar enbart det äktenskapliga förhållandet med hennes make och hon förnekar inte härkomsten från sin far.
Det finns många exempel bland de tidiga muslimerna på människor som visat på ett förhållande till en annan person utan att förneka släktskapet med sina biologiska fäder. Ett antal stora personligheter tog namn efter sina mödrar, som följeslagaren Abdullah ibn Umm Maktum (må Allah vara nöjd med honom) – Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) böneutropare – och som inte tillrättavisades av Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom). Ytterligare ett exempel är Muhammad ibn al-Hanafiyya, Sayyiduna Ali ibn Abi Talibs (må Allah vara nöjd med dem båda) son, som tog namn efter sin mor som var från stammen Banu Hanifa.
Utöver det förklarar Imam al-Qurtubi (må Allah vara honom barmhärtig), den berömde Koran-kommentatorn (mufassir) och Maliki juristen, i sin kommentar av den ovan nämnda versen fem från surah al-Ahzab att om en man i tiden innan islam tyckte om hudfärgen och kroppsbyggnaden på ett barn, tog han honom som sin egen son, tillskrev honom till sig själv och det sades om barnet att ‘den-och-den son till den-och-den’. Barnet hade också del i arv på samma sätt som en biologisk son. Detta, och andra liknande tillvägagångssätt, är vad som förbjöds i den uppenbarade versen.
Han säger vidare att det finns flera exempel bland följeslagarna där de tog andranamn från män som inte var deras fäder, och som inte förkastades av de övriga följeslagarna. Till exempel fanns Miqad ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) som var en följeslagare vars far hette Amr, men som ändå var allmänt känd som Miqad ibn al-Aswad, eftersom han adopterades av al-Aswad i tiden innan islam. När versen i surah al-Ahzab uppenbarades sa Miqad, “Jag är Amrs son”, men han var fortsatt känd som Miqad ibn al-Aswad och ingen såg detta som en synd eftersom det var allmänt känt vem hans biologiska far var. (Se: Tafsir Qurtubi till vers 5 av surah al-Ahzab)
Det finns otaliga exempel i hadith litteraturen på där kvinnor benämns med kopplingen till sina makar, för att återge ett litet fåtal:
a) Imam al-Bukhari återberättar en hadith med en kedja som återger: “[Återberättad] från Abu Salama ibn Abd al-Rahman, från A’isha, Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) fru, att hon sa….” (Sahih al-Bukhari, Boken om bön, Kapitel: att be på en säng)
b) Imam Abu Dawud återberättar i en hadith med en kedja i Sunan, som återger: “[Återberättad] från Urwa ibn Zubayr, från A’isha, Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) fru, att hon sa….” (Sunan Abi Dawud, Boken om bön, Kapitel: om vem som fredagsbönen är obligatorisk för)
c) Imam al-Bukhari återberättar i en hadith med en kedja till Kurayb, Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) frigivne slav, att den senare informerade honom att, “han spenderade natten i sin moster Maymunas, Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) frus, hus” (Sahih al-Bukhari, Boken om tvagning, Kapitel: Koranrecitation och andra saker efter händelser som bryter tvagning)
Som sådant finns det inget fel i att en kvinna använder sin makes namn som sitt eget, så länge syftet är för identifikation och att det inte vilseleder andra eller försöker omintetgöra hennes härkomst från sin biologiska far.
En kvinna kan behålla sitt namn som ogift
På samma sätt är det viktigt att komma ihåg att om en kvinna väljer att inte ta sin makes efternamn eller namn är det fullt tillåtet och hon är vare sig klandervärd eller syndig för att hon gör så. Det finns många exempel från de kvinnliga följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem alla) där de behöll sitt ursprungliga namn även efter giftermålet; som Khadija bint Khuwaylid, Zaynab bint Jahsh och Sawda bint Zam’ah – alla fruar till Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom). De anpassade eller ändrade inte sina namn för att visa på giftermålet med honom.
I korthet kan sägas att det är tillåtet, men inte nödvändigt, för en kvinna att anta sin makes efternamn eller namn efter giftermålet.